Jag vet inte ???? va är de som händer va är de som inte händer jag känner mig så vilsen i livet. Den här månaden har varit så konstig och jag har varit konstig. Jag vet inte inte ens vart jag är påväg eller ens vad jag egentligen vill.

Graspop blev också inställt i år. Så nu är de väll så att de inte blir någon festival sommar heller. Och de kanske är lika bra de. Bättre vi blir av med den här skiten. Fast de lät ju inte hända efter sportlovet och skit lär de ju gå åt helvete igen. Tvivlar på om jag någonsin får gå på festival igen

Telefonskräck är ändå märkligt att jag fått. Eftersom ett tag va prata i telefon min räddning att prata bort hela nätter. Ibland så hade jag flera olika. Kunde ha samtal tills ända in på morgonen. Samtalen va min fristad där jag kunde glömma att jag va jag och att livet bara va hemskt.

Till att jag idag hatar telefon och det bara får mig obekväm. Eller känner att jag inte duger. Undrar vart de gick snett och vad som fått mig att känna så. Telefon hade varit bra nu under pandemin men nä då. Så blir de inte då

Man ska akta sig för att vara för känslomässigt styrd. Ibland är de svårt att fatta rationella beslut. Jag måste försöka ta mig ut ur denna dimma som förblindar mig. Och jag kan inte låta mina känslor ta överhanden.

Hemma pga att nästan alla på jobbet har Corona de är inte så roligt som man skulle kunna tro. Rätt uttråkad om man ska va helt ärlig

Jag känner att de har varit ett par jobbiga senaste veckor nu och jag kan inte riktigt sätta fingret på va jag ska göra åt de. Jag vet absolut vad de är som gör mig ledsen men jag förstår inte riktigt varför de gör mig ledsen. Det va inte såhär jag trodde att de skulle bli. Jag vet inte om jag ska distansera mig eller om jag ska krypa närmare. Jag har ingen aning de känns som de kan bli mycket dåligt hur jag än gör.

Jag har så svårt att bli lämnad men ännu svårare att bli lämnad. Även om det har sina orsaker. Men jag är så oerhört dålig på de. När någon bara plockar bort mig på tex snapchat känns de som min värld rasar samman när jag tyckt vi ändå har klickat och pratat en längre tid och sen bara är de borta. Då rasar min värld för jag förstår de oftast inte. De känns bara som jag är så obetydlig. Medans jag låter helt obetydliga människor för mitt liv betyda orimligt mycket. Och jag förstår inte varför jag gör så gång på gång. Jag saknar och tänker på vissa människor som jag inte har pratat med på typ 10 år. Och jag vet ju att dom inte har tänkt 1 ända sekunder på mig sedan dess. Jag vet att jag inte finns och kanske aldrig ens betytt något där. Varför ska jag vara så känslomässigt bunden till allt och alla. Även detta en stor nackdel med att leva livet i färg ?.

Va så mycket enklare när jag va deppig och hatade alla. Och brydde mig inte om någon. Nu ska jag vara så jävla känslig och gråta över att jag bryr mig om folk som inte bryr sig om mig.

Jag känner mig bara ivägen. Jag är så obekväm och känns bara som jag går allt och alla på nerverna och jag vet inte va jag ska göra. Jag vågar knappt skriva till vissa människor för jag känner bara att jag stör dom. Även om det är dom som skriver först. Jag vet inte riktigt va jag ska gör. Eller om detta bara är en fas jag kan hamna i sånna ibland så får hoppas detta är en sådan. Känns inte som att de är så lämpligt i Corona tider att vara tvungen att isolera sig på snapchat också liksom och bli helt avsågad från mänskligheten

Ibland undrar man vart man är påväg. Ska det verkligen va såhär va de verkligen allt de blev. Är jag färdig nu har jag hittat hem eller är de bara ett steg på denna väldigt snåriga och hala stig. Jag vet inte vart jag ska eller om jag ens försöker längre. Just nu känner jag mig väldigt vilsen jag vet inte vart jag ska eller vart jag är påväg men jag skulle gärna hoppa av och börja om för någonstans har jag kommit fel.

Min självkänsla har lämnat mig. Mitt lilla självförtroende är helt borta och jag är så otroligt liten medans världen är så stor. Känns som att jag bara väntar på att någon stor ska komma och trampa på mig. Tills jag bara är en blöt fläck. Jag vet inte hur jag ska bli av med dom hör känslorna riktigt eller ens vad som är fel

Håller jag på att bli en känslomänniska jag fattar inte riktigt på de här med känslor och jag förstår dom fortfarande inte och dom skrämmer mig. På det sättet va livet mycket enklare att leva sitt liv när allt bara va svart. Livet va bara ett ända mörker och livet va bara en kamp mot alla mina demoner. De va inget roligt liv men ett liv jag förstod. Livet i färg förstår jag mig inte på de är så komplicerat man måste känna så jävla mycket. Man kärar ner sig i tjejer man aldrig kommer att få. Man får vänner och ovänner man har bra och dåliga dagar och allt händer utan att man förstår hur och varför.

Men just nu är nästan allt jag känner har att göra med detta virus. Alltså jag har sådan ångest inför detta. Inte för egen del jag konstaterade rätt fort att jag skulle dö av detta och de är va de är och de gör inte så mycket jag är rädd att smitta ner folk. Är så sjukt nojig att de räcker med att de kommer en gubbe från posten och lämnar ett paket och jag får feber och är nära döden. Oerhört svårt att veta om jag verkligen är sjuk eller om de bara är ångesten. Men ja idag va de 2 nya hemma från jobbet så vi får väll se om jag klarar mig men de hade känts så bittert jag som
Försöker sköta mig och är mycket mer försiktig än dom andra på jobbet vore inte rättvist och jag åker dit ändå. Fast de är klart rättvisa är inget som brukar drabba mig

Idag fick ytligare 1 va hemma då hans fru fått Corona. Snart har nog alla fått de. Så får väll se om man klarar sig. De blir som de blir. Har rensat rejält på snap och facebooka får väll se om min stalker klarade sig eller inte de märker vi nog tids nog när nyfikenhet börjar bli för stor