Denna väcka har varit den värsta någonsin
Tror ja. Så jävla trött jag har varit. Jag behöver verkligen helgerna och sova ifatt dom timmar jag missar och när de är festival helt utan sömn blir de fan kaos alltså. Och nu är en festival sommar över och nu kommer ensamheten. Och jag inser att jag inte ens har någon riktig chatt på gång. Ingen riktig ingen som känns som verkligen betyder något. Ingen där jag egentligen bryr mig och inte där den andra bryr sig. Mest hallå hur mår du. Va gör du. Ska vi ligga? Ingen om hur man egentligen mår ingen där man kan tränga in lite på djupet och gå in i en människa. Jag hade en sånn på en chatt men den appen blev fucked upp så jag tappade tyvärr den :( annars skaffar dom flesta pojkvänner och sånt och då lämnar jag fältet för jag finns ju kvar om jag behövs sen igen tyvärr blir man bort glömd då tror ja. Jag tycker de är mest kul att folks liv blir bra men folk tänker säkert att jaha nu är jag inte parningsbar längre då sticker han. Hmm ja vem vet kanske är så.

Ensamheten va förr mitt liv min trygghet och idag vet jag inte riktigt va jag känner över den. Om jag flyttar måste jag redan från början dra hem folk så de inte blir såhär.

Och så tänker jag mycket på Sabbath jag saknar honom :( mer än jag någonsin har saknat något eller någon :'(

Satt och kollade igenom gamla chattar jag haft under fb under åren och tänkte tillbaka på hur de hade varit om jag inte varit så jävla rädd och feg och inte varit sån jävla idiot. Men men sånt är väll dehär jävla livet. Och jag har j gjort mitt bästa för att vandra ensam på denna jord och de är väll lika bra att löpa linan ut antar jag. Hur länge de nu blir.

Nu va de länge sen jag skrev här. Jag lever. Men hur jag mår vet jag inte. Jag blev fullare än någonsin under Gävle vilket förmodligen tyder på att de faktiskt inte är något vidare. Och jag har väll inte känt efter allt för mycket men denna sommar har ja faktiskt försökt stanna inne så ofta jag har kunnat. För jag vill inte gå ut. Jag som annars är ute och går jämt. Vill bara gömma mig är väll också ett täcken. Jag som trodde de skulle vända fast ne de har de ju inte. Men jag mår ju inte dåligt jag mer mår ingenting. Jag vill blöda. Jag vill ha ångest jag vill känna någonting! jag vill vandra in i mitt svarta hål där jag vet hur allting funkar där ingenting kan nå mig där allt bara är mörkt och kallt men jag känner mig hemma där. I den här verkliga världen är jag bara en förvirrad åskådare som bara lyckas göra fel och är i vägen. Jag förstår mig inte på den och jag vet inte om jag vill vara i den här världen. Fast man kan ju tyvärr inte leva sitt liv i ett mörkt hål hela livet. Tyvärr och jag passar inte in där heller.