Allt känns meningslöst jag trodde aldrig det skulle kännas såhär igen jag trodde jag va fri men en gång en fånge alltid en. Livet är ett pussel när jag alltid verkar att lägga alla bitar fel. Eller så får jag aldrig dom rätta bitarna att lägga jag kanske inte ens vill lägga dom. Just nu och dom senaste dagarna känns de som att jag inte ens vill lägga några fler bitar.

Såg piloten för The Flash och tycker den va riktigt bra faktiskt för att vara en serie om en superhjälte så jag tänkte att de va dags att sätta mig in i serien Arrow. Och första säsongen va riktigt bra jag vart faktisk riktigt indragen in i historien karaktärerna. Men det va lite väl mycket dokusåpa intrig här och där kanske. Men säsong 2 va inte riktigt lika bra dom personliga intrigerna tar mer tid känns som att dom tappade fokus lite. Men intrigen historien på ön vart betydligt starkare och den engagerade mig och jag gillar verkligen konceptet med 2 parallella historier som flätas ihop. Men eftersom hälften av karaktärerna har försvunnit och antar att det mest kommer handla om Cameos om dom nu kommer tillbaka men jag ser ändå fram emot säsong 3. Och ska bli spännande att se hur dom flätar ihop den med the flash faktiskt och ännu mer spännande om dom faktiskt kommer få ihop någon av serierna med Gotham som jag förstår de kommer utspela sig i tid innan Batman och hur då DC kan få det att gå ihop. Jag känner iaf att jag lätt hade kunnat tänka mig att se en arrow film. Och The Flash har jag alltid velat ha men börjar tvivla på att jag någonsin kommer att få. Och ja det fanns en del artistiska friheter ifrån serie tidnings kontinuitet vissa är inte den dom ska och sånna saker men är inte så inne i Green arrow så jag klarar mig över att störa mig så mycket

Åkte till Karlstad i den naiv tron om att det skulle bli en festival med mycket alkohol mycket konstiga och underbara människor en del lite små trevliga band. Och en super camping. Och jag hade ändå gått in seriöst frågat runt både på internet och irl och rådet man fick va bomstad. Jag blev guidad i telefon så jag precis hann med bussen. ( Än så länge hade det flutit på bra. Förutom 2 strandade soldater i äckelstuna ) Reagerade redan på bussen att det tog lång tid. Eftersom mina liftande kamrater inte skulle kommit fram fören mitt i natten kom jag på att jag skulle gå och reka väg så dom skulle slippa gå massa jobbiga omvägar mitt i natten visade sig vara en sjukt super idiotisk skit ide. Det va oerhört långt att gå i min ensamhet så lång att jag vägrade att gå tillbaka ensam så mitt mål va att sitta kvar där tills dom hade kommit 4 timmar senare. Dom lyckades få lift och kom nästan3 timmar tidigare. Sen började Tors ärofyllda dödsmarsch redan där borde alla varningsklockor ha ringt men ne vi sov där en natt och sen letade vi andra festivalare på campingen men de va ju lönlöst. Så vi bestämde oss för en flytt men vi blev grundlurade och Evelina ringde och sa hur dumma i huvudet vi va. Så hon åkte in och hämtade oss. Och det blev radikalt bättre. Men ändå inte bra.
Det är inte riktigt festivalmässigt att behöva gå nästan 2 mil för att komma till sitt tält sin öl och människor man inte ens tycker om. Karlskoga människorna va våldsamt dumma i huvudet. Alla naiva föreställningar man har om bönder besannades där och då. Och några av dom måste ha haft väldigt nära släktband som tex varit sin egen morbror. Och deras konstant lyssnande på tuggummipop och svenska töntlåtar ( tänk Kopparbers plattorna fast sämre ).


Oavsett hur omöjligt det är att få det rent tänker jag inte åka till Karlskoga även om festivalen flyttar tillbaka för ursprungsbefolkningen där dom va ju gravt inavlade där uppenbarligen

Sitter och kollar spaider-man 3 och känner mig ganska värdelös. För varje dag som har gått under min såkallade lyckliga period och jag har mått bra blir känslan av hur mycket av det som skulle kunna vara ett liv som har försvunnit tid jag aldrig kommer kunna få tillbaka och att jag måste lägga den tiden av mitt liv här och nu att försöka hitta vem jag är och framförallt vem jag vill vara. Men det känns som att varje dag rinner mer och mer sand från livets timglas och tiden jag skulle kunna haft för att hitta ett liv en mening börjar kännas ouppnåeligt och jag känner att jag inte har någon lust längre. Det va länge sen jag kom till slutsatsen att dom där 4 åren i Olofström aldrig kommer sluta göra ont och vissa dagar känns det som att det är inte värt de att jag inte orkar och just nu känns det som att jag inte vill. Jag vill inte mer och jag vet att jag långsamt tar död på mig själv men att jag har blivit för feg eller lat för att verkligen göra det själv. Det ända rätta hade varit att tagit livet av mig istället för att försöka leva ett destruktivt liv för som kommer döda mig tids nog. Kanske gör jag det för att skydda min omgivning också bättre att dö naturligt