Åkte till Karlstad i den naiv tron om att det skulle bli en festival med mycket alkohol mycket konstiga och underbara människor en del lite små trevliga band. Och en super camping. Och jag hade ändå gått in seriöst frågat runt både på internet och irl och rådet man fick va bomstad. Jag blev guidad i telefon så jag precis hann med bussen. ( Än så länge hade det flutit på bra. Förutom 2 strandade soldater i äckelstuna ) Reagerade redan på bussen att det tog lång tid. Eftersom mina liftande kamrater inte skulle kommit fram fören mitt i natten kom jag på att jag skulle gå och reka väg så dom skulle slippa gå massa jobbiga omvägar mitt i natten visade sig vara en sjukt super idiotisk skit ide. Det va oerhört långt att gå i min ensamhet så lång att jag vägrade att gå tillbaka ensam så mitt mål va att sitta kvar där tills dom hade kommit 4 timmar senare. Dom lyckades få lift och kom nästan3 timmar tidigare. Sen började Tors ärofyllda dödsmarsch redan där borde alla varningsklockor ha ringt men ne vi sov där en natt och sen letade vi andra festivalare på campingen men de va ju lönlöst. Så vi bestämde oss för en flytt men vi blev grundlurade och Evelina ringde och sa hur dumma i huvudet vi va. Så hon åkte in och hämtade oss. Och det blev radikalt bättre. Men ändå inte bra.
Det är inte riktigt festivalmässigt att behöva gå nästan 2 mil för att komma till sitt tält sin öl och människor man inte ens tycker om. Karlskoga människorna va våldsamt dumma i huvudet. Alla naiva föreställningar man har om bönder besannades där och då. Och några av dom måste ha haft väldigt nära släktband som tex varit sin egen morbror. Och deras konstant lyssnande på tuggummipop och svenska töntlåtar ( tänk Kopparbers plattorna fast sämre ).


Oavsett hur omöjligt det är att få det rent tänker jag inte åka till Karlskoga även om festivalen flyttar tillbaka för ursprungsbefolkningen där dom va ju gravt inavlade där uppenbarligen

Sitter och kollar spaider-man 3 och känner mig ganska värdelös. För varje dag som har gått under min såkallade lyckliga period och jag har mått bra blir känslan av hur mycket av det som skulle kunna vara ett liv som har försvunnit tid jag aldrig kommer kunna få tillbaka och att jag måste lägga den tiden av mitt liv här och nu att försöka hitta vem jag är och framförallt vem jag vill vara. Men det känns som att varje dag rinner mer och mer sand från livets timglas och tiden jag skulle kunna haft för att hitta ett liv en mening börjar kännas ouppnåeligt och jag känner att jag inte har någon lust längre. Det va länge sen jag kom till slutsatsen att dom där 4 åren i Olofström aldrig kommer sluta göra ont och vissa dagar känns det som att det är inte värt de att jag inte orkar och just nu känns det som att jag inte vill. Jag vill inte mer och jag vet att jag långsamt tar död på mig själv men att jag har blivit för feg eller lat för att verkligen göra det själv. Det ända rätta hade varit att tagit livet av mig istället för att försöka leva ett destruktivt liv för som kommer döda mig tids nog. Kanske gör jag det för att skydda min omgivning också bättre att dö naturligt