Jag blir så glad när du skriver bara något litet på Facebook jag blir glad när du gillar något jag har skrivit när jag för bara för en sekund får känna mig något annat än osynlig i dina ögon. Jag skulle bara vilja göra så mycket och ändå vågar jag ingenting. Den ända gången innan jag tror jag varit i närheten av kär kände jag mig som en liten 13 årig tjej. Och jag blev så frustrerad över att jag inte kunde få henne så vi bråkade hela tiden. Fast de va så mycket andra processer i mig själv då så frustrationen berodde kanske på annat men nu känner jag mig bara ledsen deppig och allt är fel och den ända gången de inte känns så är sekunderna jag får känna att jag existerar i ditt medverkande. Varför kan ja inte bara säga de :-/ varför är livet så svårt för