Idag fick jag åka hem från skolan för mådde verkligen super dåligt!

Och i helgen va vi ute och festade de va kul. Fast jag dricker lite väl mycket nu under praktiken började jag dricka en hel del i min ensamhet och de är inte alls likt mig och ja mår nog inte så bra. Bara för man får en tjej i sina tankar så rasar ens värld samman

Jag trodde inte jag skulle vara mer depprimerad i mitt liv med jag tror jag är de nu fast lite lätt. Alltså jag känner att de räcker nu jag vill inte mer jag har verkligen försökt dom här åren jag har mått skit bra men de går inte jag fastnar aldrig riktigt för detta med livet. Jag förstår de inte och jag tycker inte om de. Hur mycket jag än försöker hur mycket roliga saker ja än gör hur många otroligt sköna människor jag träffar så gör de ingen skillnad. Eller gör de de. Under åren jag har mått bra och inte har varit en levande död har de mer varit tänk om jag fick dö nu när jag är så jävla lycklig så underbart de vore. Och som deppig ville jag också dö. Alltså hur jag än mår vill jag dö. Alltså jag har inget behöv att slänga mig framför tåget. Ja går bara runt och tycker att de är bra nu. Andra människor pratar bara om att dom vill ut och resa se världen uppleva saker. Jag har gjort en resa i mig själv dom senaste åren och sätt mer än jag trodde jag skulle se har fått mer kunskaper än jag trodde jag någonsin skulle få och de känns bra. De känns som att de räcker också jag behöver inte mer.

Vi hade som uppgift att lyssna på Morgan Allings sommarprat ( jag hittar bara vinter pratet men skit samma ) men då tänkte jag att jag skulle börja lyssna igenom alla några av dom andra sommar poddarna jag laddat ner men ändå aldrig lyssnar på Hanna Hellqvist. Och den handlade mycket om hennes pappas självmord den va väldigt bra. Och hon pratade om att de va många som kände skam för att prata om självmord. Och då tänkte jag på att de är ju faktiskt därför jag skriver blogg. Att en dag kanske faktiskt någon anhörig sitter och läser min blogg efter jag lämnat detta jordeliv hur när och varför vet man aldrig då va de väll kanske ett sätt att försöka förklara lite vem jag är. För de är jag inte så bra på nu. Och att förklara lite att den dagen jag är borta är inget att gråta över jag gillar inte och har aldrig gillar livet och de är inget för mig och när jag får lämna så är de faktiskt också en liten befrielse. Och det är inget att sörja de jag har kommit vidare bara. Och om jag en dag väljer att ta mitt eget liv är de ett beslut som jag själv tar för jag verkligen verkligen är färdig. Men har gjort en pakt med mig själv att jag aldrig kommer göra de pga att jag är ledsen jag ska va lycklig när jag dör.

Jag är besatt av döden de har jag alltid varit och kommer nog alltid att vara