Håller jag på att bli en känslomänniska jag fattar inte riktigt på de här med känslor och jag förstår dom fortfarande inte och dom skrämmer mig. På det sättet va livet mycket enklare att leva sitt liv när allt bara va svart. Livet va bara ett ända mörker och livet va bara en kamp mot alla mina demoner. De va inget roligt liv men ett liv jag förstod. Livet i färg förstår jag mig inte på de är så komplicerat man måste känna så jävla mycket. Man kärar ner sig i tjejer man aldrig kommer att få. Man får vänner och ovänner man har bra och dåliga dagar och allt händer utan att man förstår hur och varför.

Men just nu är nästan allt jag känner har att göra med detta virus. Alltså jag har sådan ångest inför detta. Inte för egen del jag konstaterade rätt fort att jag skulle dö av detta och de är va de är och de gör inte så mycket jag är rädd att smitta ner folk. Är så sjukt nojig att de räcker med att de kommer en gubbe från posten och lämnar ett paket och jag får feber och är nära döden. Oerhört svårt att veta om jag verkligen är sjuk eller om de bara är ångesten. Men ja idag va de 2 nya hemma från jobbet så vi får väll se om jag klarar mig men de hade känts så bittert jag som
Försöker sköta mig och är mycket mer försiktig än dom andra på jobbet vore inte rättvist och jag åker dit ändå. Fast de är klart rättvisa är inget som brukar drabba mig