Jag hatar att vara en drömmare att jag bara ger mig iväg på mina rosa moln och drömmer mig bort och sedan tror att jag skulle kunna ha en chans på de i den verkliga världen och sen så mår jag bara skit sen för jag kommer aldrig kunna då vad jag vill ha eller tro va jag vill ha. Och jag är inte förtjänt av de heller jag är bara helt jävla värdelösa och jag förtjänar inget och inget är just va jag får också

När man dramatisk lämnar någon och förväntar sig att hela deras liv ska stanna upp med och vändas upp och ner men när man inser att de inte har haft någon inverkan alls. Då inser man hur betydelselös man egentligen är och har varit. Men ja ja det är va de är.

Håller på och lyssna igenom mina Spotify listor och inser att jag har lagt in mycket briljanta saker men också mycket utfyllnad på dom tidiga listorna men detta blir ju ett evighets projekt kanske något jag behöver just nu när de mesta känns tungt. Festival sommaren fyller på alla lyckoreseever som brukar räcka tills peppen inför nästa festival. Men detta jävla skit år börjar kännas av rätt rejält. Och risken att smitta ner någon får min jävla ångest att bara rusa. Jag själv har redan konstaterat att jag kommer dö i Corona och de är inte mer med de. Sen får vi se om jag gör de eller inte men kommer räkna med de tills motsatsen är bevisad. Men just de där med att kunna smitta ner någon annan skrämmer mig något oerhört och gör att jag har konstant ångest. Och alla Flashbacks jag alltid får vid ångest börjar bli allt tätare

Jag hade helt glömt bort hur de här med att skriva blogg får mig att må. Nu har jag försökt tryggt bort min ångest och all typ av känslor ett tag men bloggen gör ju att jag måste börja tänka och reflektera. Vilket på sikt är bättre förhoppningsvis men just nu blir de mycket tomhet grubblerier och just nu känns de faktiskt inte alls nått bra. Men nu är de bara att hänga i och se om de släpper med lite tid