Jag hatar att vara en drömmare att jag bara ger mig iväg på mina rosa moln och drömmer mig bort och sedan tror att jag skulle kunna ha en chans på de i den verkliga världen och sen så mår jag bara skit sen för jag kommer aldrig kunna då vad jag vill ha eller tro va jag vill ha. Och jag är inte förtjänt av de heller jag är bara helt jävla värdelösa och jag förtjänar inget och inget är just va jag får också

När man dramatisk lämnar någon och förväntar sig att hela deras liv ska stanna upp med och vändas upp och ner men när man inser att de inte har haft någon inverkan alls. Då inser man hur betydelselös man egentligen är och har varit. Men ja ja det är va de är.

Håller på och lyssna igenom mina Spotify listor och inser att jag har lagt in mycket briljanta saker men också mycket utfyllnad på dom tidiga listorna men detta blir ju ett evighets projekt kanske något jag behöver just nu när de mesta känns tungt. Festival sommaren fyller på alla lyckoreseever som brukar räcka tills peppen inför nästa festival. Men detta jävla skit år börjar kännas av rätt rejält. Och risken att smitta ner någon får min jävla ångest att bara rusa. Jag själv har redan konstaterat att jag kommer dö i Corona och de är inte mer med de. Sen får vi se om jag gör de eller inte men kommer räkna med de tills motsatsen är bevisad. Men just de där med att kunna smitta ner någon annan skrämmer mig något oerhört och gör att jag har konstant ångest. Och alla Flashbacks jag alltid får vid ångest börjar bli allt tätare

Jag hade helt glömt bort hur de här med att skriva blogg får mig att må. Nu har jag försökt tryggt bort min ångest och all typ av känslor ett tag men bloggen gör ju att jag måste börja tänka och reflektera. Vilket på sikt är bättre förhoppningsvis men just nu blir de mycket tomhet grubblerier och just nu känns de faktiskt inte alls nått bra. Men nu är de bara att hänga i och se om de släpper med lite tid

Igår fällde vi det döda trädet i trädgården. Och sedan va jag med och fikade hos grannen och då visade Lisa mig vildkatten dom fångat som va på tjocken och självklart så jag att jag kan ju ta någon. Ska jag ha ännu mer katter nu ?. Och skönt att bli av med de där döda trädet behöver inte vara rädd att de ska falla ner på vägen.

Jag är en drömmare så är de och har alltid. Jag måste lära mig leva i nuet men de går inte. Alltså de räcker med att jag skriver hej till en tjej på min snapchat och när hon skriver hej tillbaks så har jag redan kunnat flytta till ett drömhus på landet sprungit hand i hand på en strand i soluppgång med pampig Hollywood musik och rosa lull lull och såklart hur hon sedan lämnar mig knuffar ut mig ur vårt drömhus där hon flyttar in med Claes-Holger och jag blir lämnad ensam kvar i regnet.

Och då efter att ha sett henne krossa mitt hjärta så tänker ja nä jag frågar inte hur hon mår jag ska hålla mig borta detta kommer bara göra ont. Jag ger inte någon ens chansen att krossa mitt hjärta eller ens någon att komma tillräckligt nära för att bli min vän. Och då blir man lätt ensam och ensam kommer jag vara tills jag lär mig att tänka om
Men det är svårt men ibland måste man nog låta någon ge en chans att krossa ens hjärta för att fånga ens hjärta

Idag kom min blogg upp på tal varför jag inte bloggar mer och en tjej frågade va den handlade om och jag skrev detta.

Men typ. Jag gjorde mitt första dokumenterade självmordsförsök när jag va ca 5 år sen kom de ett par st till men sedan när jag va ca 23 24 gjorde jag och tjejen slut ( högst jävla troligt hon som stalkar mig just nu ) och då bestämde jag mig nu kan jag inte hålla på såhär längre antingen tar jag livet av mig på riktigt här och nu och slutar larva mig eller så ska jag aldrig mer försöka med de. Så jag skrev alla brev och grejer och min romantiska bild av de hade varit att gå ut på isen och bara gå och gå tills jag blev uppslukad av mörkrets och evigheten. Men jag hade tagit för mycket lugnande och grejer så jag däckade vid strandkanten och höll väll iof på att frysa ihjäl så de funkade nästan

Vilket fortfarande stämmer men ja de har bara inte blivit av jag tappade bloggen lite även om de är rätt skönt att skriva av sig lite då och då så jag borde kanske börja igen. Men jag kunde tyvärr inte visa henne den riktiga bloggen eftersom passagen lagts ner ändå lite synd hade varit intressant att läsa lite där. Då och då men nu har jag inte så mycket mer och säga. Jo jag har tydligen en stalker också dröjde längre än jag trodde

Jag vill inte mer nu. Jag mådde bra ganska länge. Mycket längre än jag trodde men jag vill inte mer nu. jag är färdig! nu vill jag bara bort. Jag har haft ångest som jag har tryckt bort lite för långe tills de bara är ett stort mörkt moln som jag har försökt springa ifrån. Och det går inte att springa så mycket längre nu. De känns som om jag bara vill gråta hela tiden. Kämpar för att hålla tårarna och ångesten borta. Och jag vet inte va jag ska göra. Förut visste jag hur man mår såhär och jag va rädd för att må bra. Fick minnen på Facebook och de va så sjukt skrämmande att det va 10 år sedan jag gjorde slut med Linnéa. Vilket är sinnessjukt när man tänker efter och min resa mot att må bra. Och de har varit en resa jag inte trodde jag skulle få va med om. Men nu känns de som om resan är klar. Jag vet inte om jag orkar kämpa mer nu. Eller börja kämpa igen och va ska jag kämpa för. Och de är ett jävla virus som sätter världen i skräck och här ligger jag vill inte ens leva. Så jävla sjuk i huvudet så jävla egoistisk och värdelös jag är. Jag förtjänar inte ens att leva. Jag får se om jag kan skriva av mig lite och lätta på trycket lite av att skriva ner min skit som jag hoppas att ingen behöver läsa...

Egoistisk och självisk de kanske är väd jag är. Det är man väll när man tar ett beslut för sig själv som kommer att påverka alla andra. Dock verkar jag va den ända i världen som lyckas drabbas hårdast av mina själviska beslut ( som sällan eller aldrig gynnar mig ) jag stöter bort människor men de är bara jag som saknar dom. Men ja ja vi får väll se hur de blir om de nu blir något mer tack och hej