Idag är jag inte riktigt så nedstämd som igår och då tycker jag att jag bara gnäller. Vilket säkert är varför jag låter mig hunsas så. Förra förra helgen bestämde jag mig bara för att de här är inte okej jag vill inte vara här jag vill inte bli behandlad såhär. Och då knyter jag bara näven i fickan och bestämmer jag åker första bästa buss här ifrån när alla sover. Något jag gjort flertalet gångern. Och sen när folk flera timmar senare frågar vart man tagit vägen svarar jag bara att de inte är något. Eller att jag bara ville hem och sova eller liknande. Jag har aldrig riktigt sätt mig som
Feg och konflikträdd men de är jag uppenbarligen spelar bara glad och flyr

Varför accepterar jag detta. Jag vill finnas där för dom jag bryr mig om. Jag tror även jag är de. Vilket innebär att folk bara tar mig för givet och hela tiden blir jag bortvald. Eller så finns jag inte. Eller så träffar någon en ny kille och så är jag som bortblåst tills dom blir singlar igen och jag finns. Och då finns jag. Och då duger ja igen och ändå accepterar jag detta för jag tycker att jag inte förtjänar mer. Och i helgen och helgen innan va jag i Ödeshög på fest förra helgen fick jag följa med Bella hem pga att hon vart arg och skulle visa något med detta. Och nu till helgen va de väldigt viktigt att statuera ett exempel att jag inte skulle med och jag står bara där i mitten och säger igen egentligen men varför gör jag så. De är inte så man bör bli behandlad de är faktiskt inte de jag är värd att bli behandlad som något man antingen kan ta med sig eller lämna bara för att statuera exemple

Varför låter jag mig behandlas såhär varför är jag alltid kvar när folk behandlar mig som. Jag låter folk alltid trampa på mig

Ja vet egentligen inte va jag ska säga eller skriva. Ingenting speciellt har hänt känns bara som jag fortfarande har den där ångest klumpen kvar i magen och de känns som jag bär på en sorg men jag ver inte va de är och varför bara är något som ligger där ochvet inte va de ör och såklart är de svårt att lösa ett problem man inte hittar

Jaha 2018 har hittils varit ett omtumlande år. Ett riktigt berg och dalbana. Och ångesten har lagt sig lite ( tillfälligt ) iaf. Men jag går på jobbet och lyssnar igenom Disney sagor idag bara för att bara liksom få in de där barndomens oskuldsfulla tid. Och tycker väll de verkar ha funkat ganska bra att få borr fokuset iaf. Och är ju svag för Disney och de kändes lite som att se Robin Hood genom att lyssna på den eftersom man kan dom utantill så ska nog testa de igen om de behövs. Bara att döda ångest iaf. Tyvärr funkar inte musik längre.

Jag har en super kraft i livet. Eller det är kanske mer av en förbannelse. Varje gång jag faller handlös och mina murar raseras. Och jag dejtat eller liknande men tabbat mig eller inte riktigt vågat ta chansen. Så har hon redan sekunden/timmen/dagen/helgen efter funnit den rätta. Mannen med stort M där de blivit barn giftemål och hela paketet. Så kan det kanske kännas för alla ibland de vet jag inte. Men de har hänt så många gånger nu så att jag inte ens vågar försöka igen även om jag förmodligen borde vara högvilt på dejtingmarknaden kom och dejta mig och du lär finna den rätta.

Men hade tyvärr inte pallat de för dejta är inte min grej. Alltid tyckt de är knepigt och känslor och sånt bara rör till de. för mig som är livrädd för allt som har med kärlek och allt som skulle kunna göra en lycklig att göra. Och dom gångerna jag ändå känt att de här får bära eller brista och sen bara se de segla iväg skepp efter skepp och sedan förföljas av att mitt fb flöde fylls av årsdagar bröllops foton storkar som flyger skytteltrafik. Och någonstans alltid bli påmind om att där tog jag inte chansen eller där vågade inte jag riktigt. Eller va lyckliga dom där blev varför får inte jag bli så där lycklig. Undrar om jag ens kan bli lycklig. Tills att jag aldrig ens kommer vilja försöka igen en punkt jag förmodligen är ganska nära. Det kanske helt inte är till för alla

jag är påväg in i mitt vanliga jag igen känner ja nu där jag långsamt börjar bygga på min mur mot allt och alla där jag dessutom kommer denna gång kommer att gräva en vallgrav som jag kommer fylla med clowner.

Förstår dock inte varför jag är såhär och varför de är såhär jag hatar verkligen mig själv

Tror min tillfälliga sinnesförvirring är påväg att gå över. Man förstår dock inte varför jag inte liksom bara kan ha starka känslor för något utan att de automatiskt väcker andra känslor :-/ är ju aldrig så att när jag för väldigt starka negativa känslor att jag samtidigt får starka positiva känslor. Men så fort jag får positiva känslor så sköljer en tsunami över mig med ångest sorg och negativitet. Och spolar bort vad jag är. Och jag tappar bort mig själv som människa känns de som och jag bara går och famlar bort mig själv i några veckor tills de löst sig på något sätt och de slutar oftast med att mitt nya liv är lite fattigare eftersom jag stött bort det som gav mig dom starka känslorna från början. Och så blir de nog nu också :-/